Örat består av ytteröra, mellanöra och inneröra. Ytterörat fångar upp ljudvågorna och består av öronmusslan och hörselgången. Vid hörselgångens slut sitter trumhinnan. Trumhinnan är kopplad till hörselbenen i mellanörat: hammaren, städet och stigbygeln. Hörselbenen bildar en ledad benkedja där stigbygeln är kopplad till ovala fönstret som i sin tur följs av innerörats båggångar och snäcka. Båggångarna är en viktig del i balanssinnet medan den vätskefyllda snäckan innehåller små nervceller, hårceller, vilka i sin tur skickar signaler via hörselnerven till hjärnan där signalerna omvandlas till medvetna ljudintryck. Människan föds med ett visst antal hårceller och dessa kan inte nybildas. I bilden nedan återfinns höger öras olika delar.
Höga ljudnivåer kan orsaka att de små hårcellerna i snäckan skadas permanent. Ibland utsätter vi oss för höga ljud under en längre tid utan att vi själva upplever det som obehagligt. Exempel på detta är besök på gym, diskotek eller rockkonserter. Skadan kan emellertid också uppstå omedelbart av ett plötsligt högt ljud. Exempel på detta är fyrverkerier, maskiner, vissa verktyg och skjutvapen.
Snabba övergånde ljud, impulsljud, kan alltså skada hårcellerna direkt och orsaka bestående hörselskador. Det kan räcka med ett enda skott för att hörselskador skall uppstå. Man brukar säga att ljudet aldrig skall överstiga 140 dB. Vid jakt är ofta det ena örat mer utsatt. Vid jaktskytte skadas oftast diskantområdets receptorer vilket innebär svårigheter att höra högfrekventa ljud. Detta kan i praktiken innebära exempelvis problem att uppfatta vissa konsonanter. Hörselnedsättningen åtföljs dessutom ofta av permanent öronsus (tinnitus). Eftersom det inte finns någon bot på detta är det väldigt viktigt att skydda sin hörsel under jakt.
I tabellen till höger beskrivs ljudnivån i decibel för olika aktiviteter.